Jag blir hela tiden förvånad över mig själv när jag står och fotograferar under en tävling. Ena sekunden kan bilderna bli superbra, och i nästa superdåliga. Det är nog det som gör att man har kvar drivet att bli bättre och lära sig mer.
En nybörjare som jag är inom fotografering, ja jag vill faktiskt kalla mig nybörjare, så lär jag mig nya saker hela tiden. Senast jag lärde mig något nytt var under söndagens fotografering på Börjes Cup då jag äntligen förstod hur man kunde ändra fokuspunkten på min flera år gamla kamera. Att jag inte kommit på det tidigare... Det underlättade en hel del i fotograferingen efter det, men det var inte säkert att bilderna blev så mycket bättre för det. Men lättare blev det.
Det är just kvalitén, eller skärpan som jag vill ska bli bättre när jag fotograferar. Det är det som jag tycker är det svåra. Jag kan få en jättefin bild på ett ekipage över ett hinder och tänka; Yes där fick jag en perfekt bild! Sen tittar jag lite närmare, zoomar in, och då ser jag det. Den är suddig/ oskarp eller rent av kanske fokuserar på hinderstödet i stället för på hästen. DÅ blir ja så arg. Klantigt av mig.
Vissa hästar blir också jättebra på kort, andra fastnar inte riktigt. Generellt är det; vita hästar blir sjukt snygga och svarta hästar blir som en suddig siluett över hindren. I vanliga fall alltså. Ibland blir vita hästar överexponerade och ser mer ut som spöken för att inställningen på kameran är helt åt hel håll, det är inte heller så bra...
En nybörjare som jag är inom fotografering, ja jag vill faktiskt kalla mig nybörjare, så lär jag mig nya saker hela tiden. Senast jag lärde mig något nytt var under söndagens fotografering på Börjes Cup då jag äntligen förstod hur man kunde ändra fokuspunkten på min flera år gamla kamera. Att jag inte kommit på det tidigare... Det underlättade en hel del i fotograferingen efter det, men det var inte säkert att bilderna blev så mycket bättre för det. Men lättare blev det.
Det är just kvalitén, eller skärpan som jag vill ska bli bättre när jag fotograferar. Det är det som jag tycker är det svåra. Jag kan få en jättefin bild på ett ekipage över ett hinder och tänka; Yes där fick jag en perfekt bild! Sen tittar jag lite närmare, zoomar in, och då ser jag det. Den är suddig/ oskarp eller rent av kanske fokuserar på hinderstödet i stället för på hästen. DÅ blir ja så arg. Klantigt av mig.
Vissa hästar blir också jättebra på kort, andra fastnar inte riktigt. Generellt är det; vita hästar blir sjukt snygga och svarta hästar blir som en suddig siluett över hindren. I vanliga fall alltså. Ibland blir vita hästar överexponerade och ser mer ut som spöken för att inställningen på kameran är helt åt hel håll, det är inte heller så bra...
Denna bilden till exempel. Japp, ponnyn och ryttaren fastnade på bilden. Samtliga bilder blev bra i skärpa på ekipaget, då blir man glad!
Om jag säger så här, konsten att fotografera under en tävling är inte speciellt svårt. Jag tycker det är väldigt roligt, för att det enkelt kan bli så himla bra. Men för att återkomma till det negativa så innebär en fotografering från 9.00-17.00 tre dagar att det blir fel. Klart det blir! Jag blir lika ledsen på mig själv varje gång, då man kommer in till datorn och hela klassen kan vara suddig. Ja det är nästan så ibland... Det roliga med detta negativa är att ändå är det oftast den suddiga av alla 4 bilder på ett ekipage som kunden vill köpa. Hur går detta ihop?
All denna beröm som man kan få på en tävling är också ovärderbar, helt underbart att höra att ni tycker att bilderna är bra. Beröm. Sånt som både hästar och människor behöver för att kunna utvecklas och må bra.
Så, avslutningsvis hade jag tänkt lägga upp den absolut snyggaste bilden jag tog under hela helgen. Gick det bra att hitta? Nääe. Men jag hittade en bild som jag blev nöjd med när jag såg den i kameran, och den var inte så illa nu när jag kollade på den i datorn heller. Jag bjussar på den här nedanför! Kriterier; en ponny som hoppar fint på hinder, både häst och ryttare fastnar i fokus, vädret bidrar till fina färger. Japp. Inte så mycket mer att säga. Är för kräsen för att hitta en superbild från helgen, det blev helt enkelt inga såna där!
Om jag säger så här, konsten att fotografera under en tävling är inte speciellt svårt. Jag tycker det är väldigt roligt, för att det enkelt kan bli så himla bra. Men för att återkomma till det negativa så innebär en fotografering från 9.00-17.00 tre dagar att det blir fel. Klart det blir! Jag blir lika ledsen på mig själv varje gång, då man kommer in till datorn och hela klassen kan vara suddig. Ja det är nästan så ibland... Det roliga med detta negativa är att ändå är det oftast den suddiga av alla 4 bilder på ett ekipage som kunden vill köpa. Hur går detta ihop?
All denna beröm som man kan få på en tävling är också ovärderbar, helt underbart att höra att ni tycker att bilderna är bra. Beröm. Sånt som både hästar och människor behöver för att kunna utvecklas och må bra.
Så, avslutningsvis hade jag tänkt lägga upp den absolut snyggaste bilden jag tog under hela helgen. Gick det bra att hitta? Nääe. Men jag hittade en bild som jag blev nöjd med när jag såg den i kameran, och den var inte så illa nu när jag kollade på den i datorn heller. Jag bjussar på den här nedanför! Kriterier; en ponny som hoppar fint på hinder, både häst och ryttare fastnar i fokus, vädret bidrar till fina färger. Japp. Inte så mycket mer att säga. Är för kräsen för att hitta en superbild från helgen, det blev helt enkelt inga såna där!
RSS-flöde